Närbelägenhet i socialt arbete (prossimita’ på italienska)

Närbelägenhet i socialt arbete omfattar båda individ- och gemenskapsinriktat verksamhetet utan att dessa blir en motsägelse (obs! s.k. community work är mest gruppinriktad och den traditionellt serviceinriktad socialt arbete är bara individuellt). Närbelägenhet i socialt arbete innebär att stöds- och hjälpinsatsen borde möta individernas konkreta behov men därmed främja allt som berikar kvaliteten och kvantiteten i de relationer som individer upprättar inom den samhällsgemenskapen de tillhör. Detta ska självklart ske inom ramen för friheten, jämlikheten och på så sätt för demokrati och social rättvisa. I den tiden vi lever i är det därför nödvändigt att de stödinstanserna som befinner sig närmast medborgarna erbjuder den service som är nödvändig för att utveckla relationer i syfte att ge alla, och speciellt de medborgarna med minst makt, sämre hälsa och svagaste relationer möjligheten att ge och ta emot kunskap, kärlek och mening. 

I detta synsätt är socialt arbete huvudsyfte inte att producera materiella ting utan relationer, inte enbart förse resurser för utsatta individerna utan kunskap och förmågor för individer i den lokala samhällsgemenskapen så att de kan bli huvudaktörer i sitt liv och sökande meningen i det sociala livet. Den offentliga sektorn borde därför arbeta för att främja och utöka antalet individuella och kollektiva aktörer: föreningar och andra former av medborgarorganisationer men också individuella medborgare i deras behöv och önskemål att ta emot och erbjuda andra hjälp och service.  Det system som benämns ibland som ”welfare community”, och i de administrativa aspekterna ”governance”, borde inte fungera som ett sätt att kompensera för tillbakadragande av den offentliga sektor och för svårigheterna att finansiera välfärdsstaten. Det som vi dock vittnat är ett ”försvagandet” av den statliga interventionen som lämnar fältet öppet för marknadens mekanismer och logik. En sådan utveckling ser vi som förödande för utvecklingen av ett samhälle som inte vill förvandla insatser, kunskaper, känslor och relationer till en handelsvara. 

Värmens värde i mellanmänskliga relationer

De senaste åren har begreppet värmen satts i fokus för den terapeutiska och pedagogiska ansatsen[1].  Värmen i mellanmänskliga relationer tycks ha fyra drag; a) den förmedlas genom ”kroppsliga” verbala och icke verbala tecken av intresse, omsorg och vänlighet, vilka verkar ha lugnande effekter; b) den är ”smittande”, dvs. den medför positiva känslor mellan individer vilket i sin tur stimulerar ömsesidig gillande, förkärlek och bindningskänslor; c) den utrycker sig oftare när individerna känner sig trygga en med den andre. En person som känner sig hotad och intar en försvarsattityd kan ha problem att uppleva eller utrycka värme; d) mänskliga relationer som präglas av värme bidrar till att deltagarna i relationen lär sig så småningom att uppleva sig själva som värde att älskas och detta ökar självuppskattning . En av människornas basala behov i livet är att skapa varma, ömsesidiga och familjära relationer. Ungdomarnas liv präglas av oro. De främsta orokällor är livet som papperslös efter avslag, väntetidsprocessen och väntan på beslut, krav från skolan och inlärning av det svenska språket och tankarna kring familjen. Oron och saknad för familjen är någonting som de inte kan glömma bort.  Värme genererar värme. Ungdomar som behandlas med värme skapar motståndskraft och hanterar ovissheten och oro. I livet av de ungdomar som har klarar sig bättre finns det alltid en varm relation men viktiga vuxna

Shared caregiving 

Hjälpprocesser utspelas för det mesta inom ramen för en-till-en relation mellan människor och relationer som skapas mellan vuxna och ungdomarna övertar och medför, alltid och nödvändigtvis, en vägledningsfunktion från vuxnas sida. Utvecklingspsykologisk och anknytningsforskning har påvisat att känslomässigt engagerade relationer med nya vuxna fungerar som en ”emotionally corrective experience” för barn och ungdomar som har vuxit upp under svara förhållande. Trots detta är det ganska överraskande hur policies gällande uppfostrans- och pedagogiskaverksamheter i sociala omhändartagande miljöer verkar inte leda sig efter denna princip. Det anknytningsteoretiska perspektivet idag innebär inte bara att sätta i centrum relationen på interpersonell nivå utan också eftersträva ett ”anknutet samhälle” och dess politiska implikationer för att stötta individer i sin process mot att bli socialt ”anknutna” medborgare (inkluderade och tillhörande). Utmaningen är att främja former av shared caregiving (gemensam omsorg) beskrivs också som ett tillvägagångssätt att bryta ett traditionellt synsätt om familjen som slutet system[2]. 

Omsorgsförmåga

Hjälp till personer i utsatthet och framför allt personer som lever under ovisshet- och stressförhållande kan leda till passivisering. Detta kan motarbetas genom att engagera de personer som är föremål för hjälpinsatsen med en typ av avtal som förbinder deltagarna att ge tillbaka tid och kompetenser i någon form.  Vi tror att det är viktigt att främja omsorgsförmåga hos ungdomar. Förmågan att ta hand om andra bör ses som en högre utvecklingsstadiet än förmågan att ta hand om sig själv. Det handlar om en förmåga att ta emot hjälp från andra och ge hjälp till andra människor, i den dubbla mening av care for (ta hand om) och care about (bryn sig om). Denna förmåga är avgörande för en lyckad transition från tonåren till vuxen ålder och under tonårsperioden kan bara utvecklas tillsammans med omsorgsfulla vuxna i en ömsesidig lärandeprocess. I många samhällen barnen sedan tidig ålder tar på sig omhändertagande uppgifter gentemot familjemedlemar, yngre syskor eller äldre; vi bör därför utgå ifrån hypotesen att omsorgsförmågan från tonåren in i vuxen ålder kommer att utvecklas under andra förutsättningar – kulturella, psykologiska, beteendemässiga - än i samhälle där utvecklingen av omsorgsbeteende hos en individ ses som i anslutning till frigörelse från vuxna.

Integration

Ett konkret mått av hur en enskild individ känner sig an ”integrerad” medborgare i samhället är inte bara i vilken utsträckning man deltar i sociala sammanhang och aktiviteter. Integrationen börjar när de konkreta behoven av resurser och relationer är uppfyllda. Integrationen betyder att var och en av oss har människor som kan ställa upp när vi behöver hjälp. Integrationen betyder att kunna - utan skam och utan känslan att vara ”behövande” kunna ta upp telefonen och tryggt och lätt kunna be andra om hjälp, och veta att hjälpen kommer. För mainstream medborgare är detta så normalt att man knappt märker det, men för personer som är mer sårbara, som har ofta många praktska behov, som inte har släktningar eller ett vänskapsnätverk i landet är detta en stor saknad. Integrationen betyder att veta att man kan bli stöd för andra. Alla har kompetenser och möjlighet att vara stöd för andra. Alla har tid och tid ger oss frihet. Integration innebär att personerna har ett tillräckligt tryggt nätverk i samhället där de kan ge en del av sin tid för att ta emot och ge hjälp. 

Ungdomarna eftersträvar relationer med personer i samhället utöver professionella vuxna, de behöver någon som kan hjälpa dem med läxor intensivt för att klara ett prov, de behöver någon för att fylla i en blankett, prata med en myndighet, skriva en CV, flytta ett köksbord till sin lägenhet, prata med en kurator på ungdomsmottagning, översätta ett brev från en myndighet, söka jobb. Integrationen börjar när behov och önskningar är tillfredsställda på rätt tid och av rätt person och på det sätt man tycker bäst om. Många tycker att detta är en självklarhet när det gäller egna barn men när det handlar om ensamkommande kan man tänka att det är ett orimligt krav de ställer, ”det får räcka med professionell hjälp”. 

Men professionella ”räcker inte till” och detta har ingenting att göra med de enskildas kompetenser, det är något mer strukturellt. Ungdomarna som är här i Sverige utan föräldrar och nätverk behöver stöd för att ”integrera sig” i samhället men denna ofta omdiskurerad begrepp ”integration” innebär att personen ska kunna känna sig båda ”sårbar” (det är vi alla) och i kontroll av sitt liv så mycket det går under osäkra omständigheter. Integration är först och främst en tryggsbaskänsla som kommer från att tillhöra någon som bryr sig, någon som har dig i tankarna, någon som kan ringa upp skolan och klaga på att du har blivit särbehandlad, någon kan blir din förlängda rösten i samhället, någon som man kan lyfta upp telefonen till och be om hjälp. Utöver relationerna med jämnåriga (jätte viktiga) behöver ungdomarna vuxna som man kan umgås med. Så är det i familjeliv oftast, föräldrar känner barnens kompisar, följer med och träffar lärarna, går ibland och kollar på en fotbollsmatch etc. Den delen som är mycket uppskattat av ungdomarna, är inte lätt att åstadkomma i den önskade omfattning i den institutionella omsorgssystem. 

Malmö, den 24 juni 2020

Nadia Bogazzi och Martina Campart

Föreningen Maracana

[1] Andersson, C. & Viotti, S. (2013) Compassion-fokuserad terapi, Stockholm: Natur & Kultur

[2] Holloway, W. (2006) Introducing the capacity to care. In Holloway, W. (red.), The capacity to care: gender and ethical subjectivity. Women and Psychology. London, UK: Routledge.